Att säga hejdå...

Min lilla Isabell är en liten fröken som senaste månaderna har blivit väldigt väldigt mammig. Hon vill ha koll på mig hela tiden, vad jag ska göra, om jag ska vara borta en lång eller kort stund osv. Men det som är allra viktigast för henne är att få säga hej då. Och det är inte bara att säga hej då hux flux, nej nej. Till och börja med måste vi pussas och kramas en massa i hallen innan antingen hon eller jag ska gå. Sen ska den av oss som är kvar hemma stå och vinka i fönstret och skicka pussar och den som går måste göra det också "hela tiden" som hon säger. Ända tills man inte ser varandra längre. Hon är så fin och säger så fina saker till mig när vi ska "skiljas åt" även om det så bara handlar om att jag ska lämna Alicia i skolan och bara är borta några minuter (och Jonas är ju hemma då såklart). Så att få säga hej då är minst sagt viktigt för lillfröken här hemma. Troligtvis är mammigheten en period i utvecklingen hon går igenom, men jag hoppas att hon fortsätter att ändå lägga vikt på våra hej då, för då går man alltid hemifrån med ett leende på läpparna när man ser sin lilla tjej stå i köksfönstret och skicka pussar och vinka. Det gör min dag!