Historien om Love

23 november var datumet som vi alla i familjen gick och väntade på, det var då han beräknades komma, lillebror. 26 oktober skulle vi göra ett vändningsförsök eftersom han låg i säte. Men nu blev det ju inte så, det blev inte alls som vi trott och tänkt, inte på långa vägar faktiskt. 

Historien börjar den 24 oktober. Det var lördag och Alicia hade ridning som vanligt. På kvällen firades Alicia som fyllt år under sommaren, men ännu inte hunnit bli firad av sina vänner. Hon firade med bio-kalas med några kompisar. Jag hade under denna dag känt något mindre fosterrörelser och haft en hel del sammandragningar och de kändes litegrann till skillnad mot tidigare, men absolut inget smärtsamt. När vi satt och kollade på film under kalaset satt jag och tog tid på sammandragningarna som visade sig komma med 3-4 minuters mellanrum. Så när gästerna gått hem ringde jag förlossningen, mest för att rådfråga. De ville ha in mig för kontroll och jag måste erkänna att det kändes lite dumt, för jag mådde ju ändå bra. Jag tänkte att det säkert inte ens kommer märkas på ctg och vi blir helt säkert hemskickade igen. Men i och med att jag haft väldigt snabba förlossningar tidigare så kändes det lika bra. Och vi som inte ens hade packat bb-väskan än... Men vi ringde barnvakt (barnens mormor) och packade ihop det viktigaste. Jag sa till barnen att vi nog kommer hem om ett litet tag igen, men så blev det inte...

Klockan var ca 22:15 när vi kom till förlossningen. Efter en stund kopplades jag på ctg. Mina sammandragningar syntes på kurvorna, men det som också upptäcktes var att lillebrors hjärtljud sjönk lite efter varje sammandragningar. Jag var ju inte på något sätt i aktiv förlossning, så läkarna blev oroliga för hur bebisen skulle klara de riktiga värkarna. Jag fick läkemedel för att minska mina sammandragningar och i samma veva berättar de att bebisen måste plockas ut, ett akut kejsarsnitt.

Jag vet inte vad jag tänkte riktigt därefter, allt gick så fort, fick byta kläder, fick slangar, infart och hux flux rullades jag iväg till operation. Där kopplades jag på med ännu mer slangar och fick ytterligare infart och ryggbedövning.

Att uppleva ett akut kejsarsnitt var en så overklig upplevelse, det kändes som det var en film, att jag såg allt hända, men inte att det var jag som låg där. Känseln försvann i underkroppen, riktigt obehagligt måste jag säga där jag låg och försökte vicka på tårna... Kändes som min kropp rycktes hit och dit, och det var ett mycket obehagligt tryck över bröstet. Sen minskade trycket plötsligt och jag förstod att lillebror hade kommit, men det var tyst, inget bebisskrik. De gick iväg med honom utan att jag fick sen en endast skymt av honom. Jonas, som hela tiden satt vid min sida, gick nu ut till lillebror. Jag minns att jag låg där och blundade och tänkte och önskade så hårt jag bara kunde "Skrik, skrik, snälla skrik!"

Men jag hörde inget skrik och tiden bara gick. Jag visste ju precis vad de gjorde där utanför på akutbordet. Det är ju mitt jobb, jag har ju själv stått där vid samma bord så många gånger och arbetat med att hjälpa andra barn, men nu ligger ju mitt barn där, min son. Jag hörde apgar-klockan pipa efter 1 minut, 5 minuter och 10 minuter. Inget skrik. Och jag vet ju att om man får jobba med ett barn i 10 minuter kan det inte vara bra... 

Men då äntligen kom de in med han igen, jag fick se honom lite snabbt och blev informerad om att allt var bra, men han behövde hjälp med andningen och skulle bli inlagd på neo. Det var inte många sekunder jag fick se honom, men han var där och han var så fin, världens finaste pojke!

Kl. 23:23 den 24 oktober 2015. 2815 gram och 49 cm lång.

Denna bild fick jag skickad till mig av personalen på neo innan jag hade fått åka dit och träffa han mer på riktigt.

Love föddes nästan exakt en timme efter att vi kom till förlossningen. Allt gick ju bra, men det är många omständigheter som vi i efterhand fått veta som gjorde att vi är om möjligt ännu mer tacksamma att vi har vår son hos oss idag. Bland annat hade moderkakan lossnat på ett par ställen och flera infarkter hittades i moderkakan. Dessutom föddes han med navelsträngen tre varv om halsen och var enligt sjuksköterskan den blåaste bebis hon sett och var ju helt slapp i kroppen när han kom ut. Tack och lov återhämtade han sig ju snabbt från detta. Och jag vill inte ens tänka på hur det kunde ha gått om vi inte hade åkt in till förlossningen den kvällen... Man ska verkligen lyssna på sin kropp och de tecknen den ger, stora som små. Små tecken ledde i detta fallet till ett stort mirakel!

Första gången hos mig.

Får hjälp med andningen via cpap.

För alla bebisar blir det väldigt många "Första gången", men Loves var till en början lite annorlunda mot många andras.

Ca 2½ vecka var vi inskrivna på neo. Det var verkligen en annorlunda att ha sin son på neo när det ju faktiskt är min arbetsplats i vanliga fall. Men det gick ändå bra, underbar personal och Loves små framsteg gjorde tiden där så bra som möjligt.

Love skulle klara att andas utan stöd, klara sig utan sond, hålla värmen och mycket andra saker. Infarter plockades bort, övervakningen togs bort, värmesängen togs bort. Allting var ett steg närmare hem. Framstegen kom sakta men säkert och till slut blev vi utskrivna, och med oss hem fick vi världens mysigaste lilla kille!

Första gången de ser sin lillebror.

Första gången utan cpap.

Första gången i storasysters famn.

"Efter-maten-mys" hos mamma.

Loves sovplats.

Övervakad av storasyster.

Första gången han har kläder på sig, då värmesängen togs bort.

Tjejerna hade höstlov och spenderade mycket tid hos oss på sjukhuset.

Första gången mamma "smet" från sjukhuset för att kolla när Alicia red.

Slappar under värmelampan på skötbordet.

Första promenaden.

Första permissionen.

Första dagen utan sond.

Första gången i hängmattan.

3 veckor gammal och utskriven från sjukhuset!

En månad gammal.

Han växer så det nästan knakar.

Första julen.

2 månader.

Inte första badet, men första badet han gillade. 

Första pussen från Vilma.

Mammas lilla hjälpreda!
Tjejerna har verkligen varit en fantastisk hjälp hemma med allt som behövs för lilla Love.

Underbara ansiktsuttryck.

Första trolleritricket!

Första badet i simhallen.

3 månader.

Han kom som en stormvind och förändrade våra liv över en natt. Så älskad från första stund. Nu har vi en massa fler framsteg och "första gången" att se fram emot med vår lillskrutt, älskade Love. 

Då kör vi igen!

Bloggen lever upp i perioder då jag åter får lusten att skriva av mig lite. Får se om det denna gång blir ett inlägg eller två, eller mer långsiktigt, det återstår att se.

Mycket har hänt sen jag senast uppdaterade här. Familjen har växt och lillebror Love såg dagens ljus i oktober, men mer om det i ett annat inlägg.

Vardagen ser lite annorlunda ut när man är mammaledig. Idag har jag och barnen tagit en långpromenad. Tjejerna och vovven Vilma har lekt i snön. Vilma ägnade sig främst åt att attackera snöhögar, hon är verkligen en snöhund. Det blev en lång runda och efter att Vilma lekt av sig fortsatte vi till affären och sedan hämtade vi paket som jag väntat på. Love sov gott i vagnen hela tiden.

Det var mina ridkläder som kom i paketet. Jag ska nämligen återuppta mitt tonårsintresse ridning. Alicia började ju rida för ca. 1½ år sedan och det har lockat mer och mer för varje dag spenderad i stallet med Alicia. Så nu tyckte jag det äntligen var dags. Men jag är lite nervös när det var så länge sen nu. Men jag hoppas att det är som att cykla, att kunskapen finns kvar inom mig.

Några bilder från promenaden idag.