Vårat "lilla" energiknippe är snart 3 år gammal, världens härligast samtidigt som hon kan vara världens jobbigaste... Hon har en otrolig energi och älskar att göra saker när får arbeta hårt och tänka. Att bada/simma är klart nummer ett för henne. När vi åker mot stugan känner hon igen sig och trampar otåligt omkring, hon vet ju att hon ska få bada. Att gå promenader med henne längs vatten kommer inte på fråga, för bara hon känner lukten av vatten (det räcker med att vi åker nära vatten med bilen), hon blir så otålig och har genast glömt allt som gäller när man ska gå fint. Får hon bada blir hon världens lyckligaste, men det är inte alla promenader som ger möjlighet till att hon ska få bada. Så att bo i en kuststad har både sina för och nackdelar med en bad-galen hund. Något annat hon älskar att göra är frisbee, hon hoppar som en studsboll och fångar så fint, en liten ovana hon har är dock att tugga lite för mycket på frisbeen mellan varven och en frisbee brukar räcka till typ 2 tillfällen... Tokhund...
Utöver fysisk aktivitet så gillar Vilma att få tänka, att få söka efter saker. Utöver fysisk aktivitet som simning så är det bara psykisk tankeverksamhet som att få söka som kan trötta ut henne. Hon är en genomhärlig hund som älskar att pussas och bli kliad på magen. Alla hundar älskar väl pinnar, men Vilma har nog en hat-kärlek till pinnar. Hon älskar nämligen pinnar, men bara för att sekunden senare totalt mala sönder dom till småflisor, ingen pinne får vara hel helt enkelt.
Sen var det det är med en vakthund. Det var inte riktigt vad jag hade tanken på att vi skulle få när vi köpte Vilma. Hon har ju faktiskt hälften schäfer i sig, vilket man inte kan tro när man ser henne för hon ser exakt ut som en tollare. Men som jag förstått är schäfer lite av en vakthund.
Vilma har nämligen stenkoll på allt och alla som passerar utanför våran dörr, och eftersom vi har en gångbana nästan utanför dörren så passerar ju en hel del folk. Går nån förbi kollar hon ut genom hallfönstret och kanske morrar lite, kommer någon in på gården (som inte är vi) så skäller hon. Vi brukar kalla Vilma för vår egen dörrklocka, för vi vet alltid om dte kommer någon innan de hunnit fram och knacka på. Så skulle nån inbrottstjuv få för sig att besöka oss så blir de förhoppningsvis avskräckta. Sen kan jag ju inte påstå att jga alltid gillar hennes skällande, hon får gärna vakta, men skällandet kan gå en på nerverna ibland. Till exempel om man sitter och kollar på teve en kväll eller ligger i sängen och Vilma flyger upp och börjar tokskälla, man blir ju livrädd. Och i vissa fall för att sedan upptäcka att det inte är någon där... Creepy...
Hennes vaktbeteende gör också att hon har världens koll på oss om vi är ute och går. Hon måste veta att vi alla är med och samlade. Springer barnen iväg blir hon genast orolig och har stenkoll på vart de är tills vi är samlad trupp igen. I somras så satt ett av barnen på axlarna hos sin morfar. Vilma såg inte det och blev superorolig, hon gick och pep och tittade sig omkring. När jag insåg det så bad jag henne ropa på Vilma, och så fort Vilma kollade upp och såg henne blev hon lugn. Vi är hennes flock, och oss har hon koll på. Hon kanske låter lite farlig med sitt skällande och livliga beteende. Men kommer hon mot en finns inget att vara rädd för, för då vill hon bara pussas och få lite kli på magen. :-)
Här kommer ett bildregn på våran vilda, vackra Vilma!
Tokiga älskade hund!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar