Jag

Med frusna fingrar och kalla tår går jag ute.

Mörkret kryper sig på allt tidigare för var dag som går. 

Vindens kyla biter på mina kinder.

Denna årstiden brukar oftast för med sig depressioner.

Men jag har aldrig känt mig så hemma som nu.

Älskar att frosten knastrar under fötterna när jag går.

Kan inte minnas att jag någonsin känt en sån glädje över denna tysta mörka månad.

Det är så tyst och skönt ute och när mörkret kryper sig närmare trivs jag som allra bäst.

Jag är mer jag än jag varit på länge och känner ett enormt lugn.

Allt är precis som det ska va och allt känns så... jag!