Födelsedagsfilosofi

När man var yngre kunde man inte förstå hur de vuxna kunde vara så tråkiga och inte vilja fira sina födelsedagar. Hur kan man inte vilja fira det liksom. Men nu sitter man här nyss fyllda 26 och känner likadant, har jag blivit sådär tråkigt vuxen nu?

Det var först framåt kvällen på min födelsedag som jag faktiskt tyckte det var var lite kul. Jag hade bakat en dundersnygg tårta och familjen och Jen kom och hälsade på. Då kände jag att det ju faktiskt var lite trevligt att fylla år, så än kanske hoppet finns kvar för mig?? 

26-årskris? Finns det?

Samtidigt känner jag mig som så att 26 år har redan passerat i mitt liv och vad har jag åstadkommit liksom??? 2 underbara barn har jag ju, det bästa som hänt mig! Men jag, jag vill utvecklas, åstadkomma något som gör förändring, inte bara för mig, för alla. Jag vill kommas ihåg den dagen mitt jordeliv är slut som någon som gjorde stor förändring och berörde människor. Jag har det i mig, jag vet det, jag känner det, men vet inte hur jag ska få ut det, visa det, göra det... Jag vill inte leva ett helt liv och sedan glömmas bort. Jag vill mer, vill kunna, vill göra...