Kaos!

Att vi har haft kräksjuka i huset är ju ingen hemlighet. Isabell fick det först, sen en vecka efter var det sambons tur. Utöver det så fick Isabell häromkvällen akut magont, efter en timmes extrema smärtor hemma blev det ett besök på akuten med henne. Efter provtagning blev hon inlagd på barnavdelningen över natten. Som tur var lugnade sig hennes smärtor och vi fick åka hem dagen efter. För att sedan när vi kommer hem bli varse om att även Alicia fått kräksjukan... 3 kräksjukor och akuta magsmärtor, inte direkt de roligaste dagarna. Och sambon som fyllde år mitt i allt kaoset. De här dagarna, eller egentligen veckorna, har varit väldigt jobbiga. Jag har missat massa parktik och kommit efter i skolarbete, och allt detta måste jag hitta tid till att ta igen. Så idag blev det seminarie i skolan på förmiddagen och praktik hela eftermiddagen/kvällen för att sedan imorgon gå upp igen för tuppen för mer praktik. Jag känner mig stressad och långt ifrån utvilad, inte blivit många timmars sömn senaste dagarna. Att även jag skulle få kräket vore ju pricken över i:et för att göra allt snäppet värre. Finns det några högre makter så vore jag evinnerligt tacksam om de kunde se till att jag inte får det också...

Efter att ha varit fastande så var Isabell mycket nöjd över att få äta lite mackor på sjukhuset.

Och det där med oboy i ett eget "rör" var hemskt roligt. 

Desto piggare hon blev, desto mer lek. Och när hon blev introducerat för "lekrummet" där hon kunde gå och låna leksaker blev hon jätteglad. Så det blev lite barbielek och spelandes innan vi fick åka hem från barnavdelningen. 

Ibland känner jag mig nästan lite dum när jag klagar över våra jobbiga veckor nu. För visst har det varit jobbiga för oss, riktiga helvetesveckor faktiskt. Men å andra sidan så är det ju "bara" kräksjuka. Speciellt nu när jag arbetat (läs; praktiserat) så mycket inom vården så vet man ju att så många andra har det så mycket värre och tacklas med betydligt tuffare saker än kräksjuka. Att jag då klagar över detta och tycker vi har det jobbigt kan ses som en skitgrej eller ingenting för de som har det så mycket värre. 

Men å andra sidan så skriver jag ju utifrån min och våran livsvärld, det är ju såhär vi har det och känner och för oss är detta en ganska stor och jobbig grej. Allt är relativt. ska man börja jämföra så kan man nog egentligen inte uttrycka sig om nånting utan att det blir "fel". Så, nu är det sagt och såhär känner jag!